Danmarks statsminister Mette Frederiksen (S) har sagt att man kommer att stötta Ukraina så länge som det är nödvändigt.
Där har Sverige och grannlandet exakt samma syn, säger Ulf Kristersson i samband med ett besök på försvarsindustribolaget BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik tillsammans med sin danska motpart.
Det är inte bara vi, men vi tillhör kärnan av länder som från starten varit extremt tydliga med att det här är en existentiell uppgift för EU.
"Ständig avvägning"
Men ingen vet hur länge nödvändigt är. Det går inte att tala om någon gräns, menar statsministern.
Hade man sagt att gränsen är ett år till så hade man bekräftat den syn som Ryssland har. Att om de bara är uthålliga så kommer demokratierna inte att vara uthålliga.
I februari presenterade regeringen det största stödpaketet till Ukraina hittills, det femtonde i ordningen. Men hur mycket kan Sverige egentligen avvara när det handlar om krigsmateriel?
Alla länder brottas med detta när man både rustar upp det egna försvaret för att nå minst två procent om man är Natoland, men också för att många länder har försummat försvaret länge, och samtidigt kunna bestämma sig för att en del av det ska gå till Ukraina. Det är en ständig avvägning.
Optimalt?
Det är också något som finns med i diskussionerna kring huruvida stridsflygplanet Jas Gripen ska skickas till Ukraina. Där finns inga beslut fattade. Till sommaren väntas Danmark leverera stridsplan av typen F-16.
Är det optimala att Sverige ska avstå någonting av en mycket, mycket begränsad mängd Gripen? Eller är det optimala att vi stöttar dem som ger F-16 med andra kapaciteter som också kan behövas runt själva flygvapnet?
Det är inte uppenbart att det skulle vara optimalt att leverera två helt olika flygplanstyper samtidigt på kort tid till Ukraina, säger Ulf Kristersson.
